Insekter (Insecta)

Giraffvivel (Trachelophorus giraffa)

  • 3rd August 2018
Det var ett tag sen nu govänner.
En ytterst stor ovilja till att syssla med saker som tar tid och som i synnerhet tar tid från roligare saker har gjort att bloggen har legat vilande i över ett år. Det ser iallafall ut så för en person som inte har inloggning här. Jag har varit inne och skrivit en del här då och då men aldrig riktigt orkat slutföra något. 

Jag har även breddat mitt fotande avsevärt under det gångna året. Det har blivit mycket fågelfoto och även en hel del landskapsfotografering, samt en helt del fotande på “sköjj saker”.
Fågelfoto har jag tänk skall bli en egen del på denna sidan, och om det får en egen del så är det inte mer än rätt att jag sållar ut reptilerna från krypen med. Allt annat får dock fortfarande gå som kryp.
Det jag tänkte avhandla i dagens comeback är inget mindre än ett kyp som har legat väldigt högt upp på min most wanted-lista under en lång tid. 
Jag hade det fantastiska privilegiet att kunna åka på en fotoresa till Madagaskar med min arbetskamrat, tillika fotonörd, Per förra året. Kolla förresten in hans sida på www.perfektfoto.se. Det var en helt fantastisk resa där vi täckte en stor yta av landet och olika klimat.  

Något som blev lite av ett tema på resan var att de lokala guiderna frågade lite om vad man ville se och vad man var intresserad av. Efter detta så påbörjades en generös jakt på lemurer. Jag menar, det spelar väl ingen roll vad man vill se när det finns lemurer att kolla på? Å andra sidan så gjorde inte det så mycket för det är faktiskt kul att kolla på lemurer. Kanske borde lägg in en flik för däggdjur med? När man väl tröttnat på lemurerna så var den bara att rikta linsen mot andra mål. 
Jag hade dock förklarat rätt rejält att dessa kryp inte skulle missas och herr guiden lovade att vi skulle få se dem.
Så det blev så här: –
Nu ska vi kolla på denna häringa lemuren, sen ska vi koll på viveln.
Efter denna häringa lemuren:
-Nu ska vi kolla på denna däringa lemuren.
-Men viveln då?
-Den kommer efter denna däringa lemuren.
Så efter ett antal såna samtal så var man rätt uppgiven. Speciellt eftersom det helt plötsligt var slut på turen och dags att gå till bilen.
På vägen tillbaka till guidernas samlingspunkt så stannade vi dock och guiden gick in i skogen. Jag antog att man även i Afrika gjorde som indianerna och gick in i skogen för att bygga en björn men han kom ut och sa åt oss att följa med. Femtio meter in i skogen så pekade han på några buskar och sa åt oss att gå och titta. Det visade sig att dessa buskar var de enda som giraffvivlarna gillade att bo på så om man hittade en buske, så hittade man vivel, och vice versa. Så den gubbsluge guiden visste minsann hela tiden vart vi skulle och ville antagligen inte slösa dyrbar lemurtid i onödan. Så här i efterhand så var det helt rätt för vi lyckades se många olika lemurarter, varav några monstergrovt utrotningshotade.
Giraffvivel (Trachelophorus giraffa)Min egna teori om varför vivlarna har så långa halsar är rätt enkel.
Jag funderar på om den kanske kan bli temat i en framtida doktorsavhandling i biografi. Iofs så måste man väl beblanda sig med en massa universitetsfolk då, och såna har jag svårt för… Är många med svåra besserwisser-komplex där…
Just det, teorin… Det är så lätt att komma av sig när man bara sitter och skriver en massa strunt.
Jo, det är ju mycket enkelt. Viveln äter ju med sin mun, som sitter på huvudet. När ätandet är avslutat så skickas det hela ner i magen, och där blir allt det goda till vettiga saker som får baggen att växa och bli glad. 
Om nu inte baggen hade haft sin överdimensionerade hals så hade den ju inte kunnat transportera födan från mun till mage och således svultit ihjäl. Slutsatsen är ju då att den måste ha en hals som är exakt så lång som den är för att förbinda huvud och kropp!
Precis samma teori går att applicera på den vanliga giraffen, och egentligen på vilket djur som helst som ha behov av en hals.
Giraffvivel (Trachelophorus giraffa)De där människorna som är lite sådär väl religiösa för sitt eget bästa och hävdar att intelligent design är det som ligger bakom alla levande djur har nog aldrig sett en mops. De har antagligen aldrig heller sett en giraffvivel som rör på sig. Vivlarna ser ut som att de har kontroll över åtminstone hälften av sina ben och går som en kraftigt överförfriskad Ingvar Oldsberg med tyngdpunkten någonstans i öronhöjd.
Alternativt så har de full koll på allt fram till den första leden på benen. Lite som när man själv suttit på dass och spelar mobilspel alldeles för länge för att sedan försöka resa sig och vandra iväg.
Flyger gör de med och de är precis lika graciösa i luften. Faktum är att de ser bättre ut när de flyger för så slipper man den kraftigt vobblande gången. 
En gång någonstans så var vi några som hade en tävling för att se vem som kunde bygga det bästa pappersflygplanet. Jag vann denna tävling genom att helt enkelt skrynkla ihop ett papper så hårt jag kunde och sen slänga iväg det med full kraft. Det känns som att mitt flygplan och dessa skalbaggar delar samma aerodynamiska färdigheter.

Det var väl egentligen allt vettigt jag hade att dela med mig av för denna gången. Ni fick ju ett par foton att titta på iallafall.